Den 16 augusti 2016 klev jag upp på brottarmattan i Rio de Janeiro för att representera Sverige och Svedala vid de olympiska spelen.

Idag är det exakt tio år sedan.

Jag minns fortfarande känslan. Nervositeten, stoltheten, alla timmar av träning, alla motgångar och inte minst alla människor som trodde på mig långt innan resultaten kom.

Men när jag ser tillbaka idag är det inte OS-matcherna jag tänker mest på.

Det är allt som ledde dit.

Det är där de starkaste minnena finns. Träningspassen när ingen såg, bussresorna, träningslägren, lagkamraterna, och tränarna. Familjen som alltid fanns där. Alla människor som på sitt sätt blev en del av resan.

Det är också därför vi gör det vi gör i Svedala Brottarklubb. Inte för att alla ska bli olympier. Det kommer de inte att bli. Vi gör det för att varje barn och ungdom ska få upptäcka vad som faktiskt är möjligt när man vågar drömma stort, tränar målmedvetet och inte ger upp när det tar emot.

Kanske står just nu en framtida landslagsbrottare på vår matta. Kanske en framtida olympier. Eller kanske någon som “bara” lär sig att kämpa, visa respekt, ta ansvar och tro på sin egen förmåga.

För mig är det minst lika stort.

Jag vet vad brottningen gav mig, och jag vet hur långt en liten brottarklubb kan ta en människa. Därför försöker vi varje dag skapa en miljö där nästa generation får ännu bättre förutsättningar än den jag själv hade.

Medaljerna bleknar med tiden. Även de vi aldrig tog.

Det gör inte människorna du mött längs vägen. Inte vänskapen, gemenskapen eller allt det som brottningen lär dig om livet och inte minst om dig själv.

Om tio år hoppas jag att någon av våra ungdomar ser tillbaka på sin egen resa och inser att det viktigaste aldrig var medaljen.

Att den största vinsten var människan de blev.

Och att allt började här.

I källaren, på mattan, i Svedala.

/Fredrik Schön